Tips på hur du pratar med barn om ett terrordåd

Den här helgen har varit svår för många av oss. Jag har känt mig nedstämd och som att jag inte varit tillräcklig. Jag skulle så gärna velat kunna ändra det som skedde i Stockholm i fredags. Men det går inte. Det hemska hände och vi stod maktlösa bredvid.

På grund av min otillräcklighet har jag inte varit mitt bästa jag denna helg. Jag har haft ett sämre tålamod än vanligt och inte orkat ta tag i sådant som jag borde. Jag har inte orkat hålla skenet uppe, men inser att det är okej. Att vara ledsen över det som hände, att vara orkeslös och tömd på energi och att inte klara av att vara på topp är naturligt och viktigt att tillåta. I helgen var jag inte mitt bästa jag och det är okej.

Gren av ett körsbärsträd

Vi måste sluta vara så hårda mot oss själva. Det är okej att inte vara 100% glad eller perfekt. Det är så mycket viktigare att vara sig själv.

Det är många av oss som behöver sörja och gråta över det som hände. För även om vi inte alla blev drabbade rent personligt så drabbade det vårt land och våra medmänniskor. Mitt i eländen blir jag glad över alla som har hjälpt varandra i detta svåra, som har erbjudit sitt hem eller sin hand, som har funnits till hands, tröstat och stöttat.

Själv har jag inte varit inne i stan sedan fredagens händelse, men om en liten stund kommer jag att passera platsen när jag nu på måndag morgonen går till kontoret. Jag ska gå där och skänka min tanke till alla drabbade och jag ska känna tacksamhet till alla som har bidragit med hjälp i denna katastrof.

Gren av ett körsbärsträd

I morse när jag satt i köket och drack mitt kaffe kvittrade fåglarna utanför och jag tittade på den vackra grenen från körsbärsträdet som vi har tagit in och som nu står i full blom. Jag tänkte på hur många som trots allt är ovetandes om det som hände i fredags. Fåglarna fortsätter att kvittra och barnen leker sin lekar utan att känna till det hemska. Livet går vidare och vi med det.

Jag hittade ett inlägg hos Paulina som handlar om hur vi bör prata med barn om en sådan här händelse. Detta gäller alltså barn som är så pass gamla att de har förstått att någonting har hänt. Hon refererar själv till BRIS och jag citerar henne här:

Var lyhörd och observant!
Utgå ifrån att barn känner till det som har hänt, men utgå inte från att barnet är oroligt för sin egen del. De flesta barn visar på något sätt om de är oroliga. Ta reda på hur mycket barnet tänker på det som hänt, vad barnet vet om händelsen och vilka tankar och frågor barnet har.

Ställ konkreta frågor!
Vad har du hört? Vad vet du? Vad undrar du?

Uppmuntra och underlätta för barnet att ställa sina frågor!
Visa att du gärna pratar också om sådant som kan kännas svårt och även om du inte har svar på alla frågor!

Informera!
Barnet behöver få svar på sina frågor, känna en större kontroll och bli lugnad. Ge barnet den information barnet är hjälpt av. Även svåra och skrämmande fakta kan vara viktiga att få prata om. Svara ärligt på frågorna men berätta inte mer än barnet är hjälpt av att få veta, undvik till exempel att gå in på detaljer.

Överför inte din egen oro!
Det är viktigt att du inte lägger din egen oro på barnet eller utgår ifrån att barnet uppfattar saker på samma sätt som du. Det som väcker oro hos en vuxen behöver nödvändigtvis inte beröra ett barn på samma sätt.
Var uppriktig!

Lugna och inge hopp!
Berätta att händelsen som denna är mycket ovanlig, att det finns människor som gör allt vad de kan för ta reda på hur detta kunde hända och som tar hand om de som är drabbade.

Dessa ord kan vara bra också för många av oss vuxna att läsa och tänka på. Ta hand om varandra, var ledsna om ni behöver och håll lite koll på dem i din närhet. Kanske är det någon där som behöver ditt stöd just idag?

4 Comments

  1. När det hände var jag ute o sprang, hemma o solen lyste o fåglarna sjöng o jag var skitsur över att få blåsor på tårna o kände av knäna efter 12km.. hade ju en bra bit kvar enl plan.. valde att gå hem i solen o såg då sms från dottern… helt förstörd, vi hade ju varit precis där 2v tidigare, fredag samma tid… o stått utanför tunnelbanestationen vid o åhlens o pratat om just detta med min syssling som skulle ta sig hemåt.. detta gjorde ju att detta med terrordåd kom väldigt nära för min dotter, helt plötsligt kunde hon ju relatera till det o i hennes just nu “ego” värld blev det ett rejält uppvaknade…

    Men för er som bor o lever där varje dag, har jag svårt att ta in hur man skall hantera det.. Kan bara skicka en kram o tankar!! <3

    • Tänk vilka perspektiv man får när en sådan här sak händer! Såklart att du skulle känna som du gjorde efter löprundan, men i jämförelse med det som hände var det plötsligt inte viktig längre.
      Förstår att det blev nära för din dotter. Kram och tankar tillbaka till er!

Write A Comment