Ironiskt nog, bara för att jag hade en så bra träningsvecka förra veckan, så var jag tvungen att vila ofrivilligt från träning igår. Jag, som på morgonen hade tänkt springa min längsta distans sedan jag blev tvåbarnsmamma, var tvungen att inse att jag fick ställa in löppasset helt.

Redan kvällen innan kände jag en rejäl träningsvärk i ben och rumpa komma krypandes. Inte konstigt med tanke på att jag hade tränat ben på morgonen, vilket jag inte gjort på ett bra tag innan dess. Den där träningsvärken var mer en smärta när jag sedan vaknade upp. Och att springa med smärta gör jag inte. Istället promenerade jag och försökte gå så raskt som möjligt för att komma upp i lite flås i alla fall. Varför är det när man är som mest träningssugen som man inte kan träna?

Tänk att få springa längst med gyllene fält, i dimma och i syrerik luft. Ungefär som den här morgonen.

Karin

Nu hoppas jag att kroppen ska klara träning idag. Smärtan i rumpan är bättre, men jag undviker fortfarande löpning. Styrka för överkropp och lite cykling får det bli idag och så tar jag löpningen en annan dag. Än så länge har jag inte sprungit längre än en mil sedan graviditeten med Smilla. Det är alltså nästan två år sedan jag sprang längre än så. Men jag har inte bråttom. Jag har ju hela resten av livet på mig att springa långt!

2 Comments

  1. Åh, jag förstår känslan! Det är alltid då man blir mest träningssugen – när man inte kan träna! Så typiskt! Skönt att du ändå kunde komma ut och njuta av en promenad :)

Write A Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.